Anime på svenska

Jonas Nelson

Säger dig namnen "Zandra", "Madeleine" eller "Tjejligan" något? Inte? Men om jag säger "Nausicaä", "Madoka" och "Gall Force" då? Jo, jag tänkte väl det! Själv har jag utvecklat en viss svaghet för svenskdubbad anime -- inte för att det är särskilt bra gjort (för det är det definitivt inte) utan för att det har en väldigt speciell charm. Självklart föredrar jag de japanska versionerna (textade på engelska eller svenska), men när man har sett dem så ofta att man nästan kan dem utantill är det faktiskt riktigt roligt att se hur gruvligt misshandlade de kan bli med en svensk dubbning.

Ökändast bland svenska videodistributörer är Wendros AB, som under åttiotalet dubbade ett flertal anime och sålde som "barnfilmer" här i Sverige. Hur man nu kan tro något sådant när det vimlar av dessa obligatoriska duschscener... Till Wendros' verk hör bl.a. "Superfamiljen" ("Kimagure Orange Road"), "Kampen om Jorden" ("Toward the Terra") och "Tjejligan" ("Gall Force"). Säkert har man betydligt fler titlar på sitt samvete, men det här är de få som jag har lyckats få tag på.

Kampen om Jorden (Toward the Terra)
Tid: 112 minuter.
Distributör: Wendros AB
Svenska röster: Peter Harrysson, Beatrice Järås, Gunnar Ernblad m.fl.
Ursprungligen gjord 1980 av Toei Animation, regisserad av Hideo Onchi efter en historia av Keiko Takemiya.

"Kampen om Jorden" utspelar sig sisådär 500 år in i framtiden -- en framtid där människorna för länge sedan lämnat Jorden då den höll på att bli alldeles förgiftad av den mänskliga rasens ohämmade framfart. Befriad från detta pack har dock Jorden kryat på sig under århundradena, och nu är det dags att ta den i besittning igen. Under tiden har dock mänskligheten kommit att delas upp i två delar. Först har vi de som anser att människans barbariska leverne var roten till det onda, så därför har man försökt rätta till den mänskliga rasen medelst genetik, provrörsbarn och ett mycket strikt samhälle, där man tar "vuxenexamen" vid 14 års ålder för att se vad man passar bäst till. Som deras motpol finns Myuanerna, den här filmens hjältar. Myuanerna är telepatiska och återgår till och med till normalt barnafödande under filmens lopp -- allt för att man skall uppfatta dem som snälla och mänskliga. De två grupperna råkar naturligtvis i konflikt med varandra. Myuanerna drar sig till att börja med undan till den avlägsna planeten Nasca, men när de inte ens får vara ifred där inser de att det bara är att sätta hårt mot hårt. Kampen om Jorden kan börja...

Låt mig säga det direkt -- jag är inte särskilt förtjust i den här filmen. Jag gillar inte animeringen, inte musiken (som man faktiskt har låtit vara ifred -- den är alltså på japanska) och definitivt inte handlingen. Hade det inte varit för den svenska dubbningen med några karaktärer som talar en osannolik dala-dialekt så hade jag inte haft särskilt roligt alls. "Varning, nåt närmar sig från hamnsidan med förskräcklig fart!" Prova att säga det själv på dalmål! Dessutom är det ju inte utan att magen vänder sig i skrattkramper när man upptäcker att någon illitterat drummel (i det här fallet Inger Berling) översatt "port side" med "hamnsida", när varenda kustbo vet att "port" även betyder "babord". Ujujuj...

Vindens Krigare (Warriors of the Wind)
Tid: 94 minuter
Distributör: MDC Video
Svenska röster: Ingen uppgift, men Peter Harrysson och Beatrice Järås är nog lågoddsare. Yupas öppningsreplik "Ännu en by förstörd" (som blivit en klassiker i Mangakai) sägs Tomas Bolme stå för.

Ja, det här är alltså "Nausicaä", eller prinsessan Zandra, som hon heter i den svenska versionen. Hon är för övrigt långt ifrån den enda som blivit omdöpt (det är faktiskt bara Yupa som har fått behålla sitt namn). Teto har fått namnet Foxy, Mito heter Axel och Asbel från Pejitei har blivit Milo från Placida. Vidare har Torumekia blivit Temekula, Kushana heter drottning Selena och hennes närmaste man (och min egen favorit) Kurotowa kallas bara "General" filmen igenom. Han står också för den här filmens bästa dialekt, nämligen göteborgska: "Jasså du e vaken? De e du som e Jevulen." och "Å-åh, där rök min befordran" har etsat sig fast i mitt minne för evigt. Andra som fått saftig dialekt (i det här fallet låter de mest som sömniga bönder) är gisslan på segelflygplanet; "Få vi nånting å eta på re här planet?" och "Hörrudu! Hota me vapen, äre ett sätt å tacka va"?

Nog med dialekter. Filmen är i stort sett ett hopkok av originalmangan och till en början följer den volym ett ganska troget. Men för att få en lämplig spelfilmslängd så har man modifierat det så att Placidas skepp kraschar i Vindarnas Dal med ett embryo till en elddemon (=God Warrior) ombord. Därpå dyker Temekulanerna upp och invaderar dalen för att lägga beslag på elddemonen. Placida kontrar med att hetsa jättegorgonerna (=Ohmu) mot dalen, och filmen slutar med en saftig strid mellan gorgonerna och elddemonen där Zandra naturligtvis dimper ner mitt i alltihopa för att mäkla fred. Slutet gott, allting gott. Zimeon (Lundström) anser att den här versionen är väldigt klippt och att det blivit en helt annan film än det japanska originalet. Jag håller inte riktigt med. Visst har man klippt en del, men handlingen är fortfarande densamma (fast givetvis en bra bit ifrån serien). Den som kan sin "Nausicaä" hajar nog också till när Yupa säger "Nu drar vi vidare, pojkar" till Kai och Kui...

Tjejligan (Gall Force -- the eternal story)
Tid: 85 minuter.
Distributör: Wendros AB
Svenska röster: Ingen aning, det framgår ej av omslaget och för- och eftertexter saknas helt.
Från 1986. Efter en historia av Hideki Kakinuma. Karaktärsdesign av Kenichi Sonoda (aktuell med mangan Gunsmith Cats).

"En film i bästa Star War-stil", hävdar omslaget (och jag som alltid trott att det heter "Star Wars", i pluralform?). Tja, rymdmoppefärden i skogen är rena rama Star Wars-plagiatet, men annars tycker jag att jämförelsen haltar betänkligt. Här handlar det om stjärnkryssaren Starleaf som svårt skadad lämnar en rymdstrid för att försvara planeten Chaos mot fienderasen Paranoid. Kvar på Starleaf finns bara sju personer, alla kvinnor. (Inte så konstigt eftersom hela rasen Solenoid består av kvinnor). De sju är så diametralt motsatta personlighetstyper att de i rimlighetens namn inte borde kunna samarbeta alls, men då skulle det väl knappast bli någon film. Istället har man nöjt sig med att låta dem gå varandra på nerverna lite då och då (den hysteriska Rammi går mig på nerverna hela tiden, och jag kan inte begripa hur hon har lyckats få en ansvarsfull position på bryggan till ett rymdskepp).

Till skillnad mot de andra filmerna så är det inte så utpräglade svenska dialekter i den här filmen -- värst är tuffingen Lufy som har en stundtals påfrestande söder-dialekt. Däremot förnekar sig inte Wendros när det gäller klumpiga översättningar -- eller vad sägs om "Målet är det närmaste slagskeppet på screenen"? Vad är det för fel på det svenska ordet "skärmen"? Eller när man ställer in siktet på "koordinatorerna" när det är uppenbart att man menar "koordinaterna" och inte några stackars koordinationsansvariga människor. Jag skrattar minst lika mycket åt Wendros tafflighet som åt själva filmen. Slutligen kan jag ju avslöja att hälften av de sju tjejerna dör och resten tillbringar en stor del av filmen med att duscha eller bada nakna. Jupp -- definitivt en barnfilm, Wendros...